Översätter man Bosa Nova så betyder det "den nya takten". Den liknar mycket en "Baion Samba". Det långsammare tempot liknar dock mer en "Bolero-Rumba". Men det finns en klar skillnad på rytmen som skiljer Bosa Novan från både Samba och Rumba. Det mest framträdande och karaktäristiska är den rika och melodiösa jazztonerna, och en allmän lätthet av enkelhet och utstrålning. Även om Bosa Novan har ett folkligt ursprung, har den en klar likhet med jazz vilket medför att musikanterna kan improvisera rätt så fritt.

Rytmen som hörs klarast i Bossa Novan är följande:

1 (2) & (3) 4

(1) & (2) (3) 4

1 (2) & (3) 4

(1) 2 (3) & 4

Bosa Novan fick väldigt stor publicitet genom skivbolag och disc jokeys.

Musiken har funnits i många år i Brasilien. Befolkningen där dansar inte till musiken, det är snarare en musik som man lyssnar till, ungefär som jazz.

Gitarristen Charley Byrd var en av de första som upptäckte musikstilen. När han reste runt i Sydamerika med sin trio, arbetande för utrikesdepartementet, hittade han Bossa Nova musiken och tog den med tillbaka till Village Gate i New York och gjorde den till en riktig hit. Det gjorde även Herbie Mann. När musiken kom till USA var jazzmusikanter snabba på att föra upp den på reportuaren. Snart var alla på väg att göra inspelningar av Bossa Nova musiken.

Fred Alvarez, från Brasilien, föreslog om det kunde skapas en ny dans till Bosa Nova takten, i stället för att dansa samba eller rumba till den, var möjligheten att musiken kom för att stanna och den kunde även få en internationell spridning.

Dansaren Jean Leon Destine var den förste som visade upp den nya dansen på Strollers Club i New York och den första dansläraren för dansen var John Lucchese. Detta skedde den 14 oktober 1962.

Historik

Innan rytmen kallades "cha cha" kallades den för "triple mambo". Cha utvecklades från en önskan att sakta ner tempot och tämja mambos arobiska och ryckiga rörelser för att göra det lättare för allmänheten att dansa.

Mamboen var en blandning av jazz och latinska rytmer, kvaliteter som mycket av dagens cha cha-musik behåller. Baserat på en mängd olika källor verkar det som om en brittisk danslärare, Pierre Leville, ursprungligen introducerade cha-dansen till världen i början av 1950-talet. Han märkte att rumba och mambo ibland dansades med ett par extra steg eller höftrörelser.

År 1948 i en nästan parallell händelse komponerade ledaren Enrique Jorrin från den kubanska dansorkestern America den första kända cha-musiken. Musiken var en avmattad version av mambo med synkopering i alternerande mått (tre stegs rytm till två musikslag). Uttrycket "Cha Cha Cha" verkar ha två ursprung: (1) från de blandade ljud som gjorts av dansarnas fötter till den synkopierade delen av musiken; (2) från 'cha cha', en fröproducerande anläggning, från Västindien; dessa frön används för att skapa ett litet skallerlåtande musikinstrument - "cha-cha" även kallad maracas.

Några av de andra artisterna som starkt påverkade cha cha inkluderar: Chicho O'Farril, Pérez Prado, Tito Puente, Charles Aznavour, Rubén Blades, Willie Colón.

Cha cha är fortfarande populär idag inom latin, pop och countrymusik. ("Cowboys som svänger sina höfter, vad kommer världen till?"). Country cha cha är vanligtvis något långsammare och använder mindre förändring av kroppsrörelser än andra chas. Delar av cha cha-rytmen hörs bland annat i musiken: Ricky Martin, Enrique Iglesias och Gloria Estafan.

Timing

Cha Cha-musik skrivs på 4/4 tid och spelas vanligtvis i ett tempo på 30-32 takter per minut (~ 126 taktslag / minut).

I Round Dance är den typiska timing som används: 1,2,3, &, 4 (QQ Q&Q).

I den traditionella balsalssättningen räknas timing: 2,3,4, &, 1 (QQ Q&Q) och börjar således på taktslag 2 istället för taktslag 1.

En rolig variation på timing är att använda så kallad Guapacha (WAH-pah-cha) timing. Guapacha-timing har en halv takt tveksamhet följt av ett snabbt ikapp steg. Håll den första halvan av ett slag nästan frysande men sakta och dra den fria foten mot den vägda foten, sedan ett snabbt kvartslag för nästa steg, timing: håll, &, snabb, snabb, &, snabb (- & Q Q&Q). För att leda guapachatimingen bör mannen kraftigt sträcka den sida av hans kropp mittemot sin fria fot, t.ex. på den första halvan av en vändning grundläggande mannen bör sträcka den högra sidan av sin kropp och titta till vänster när han saktar drar vänster fot mot sin högra fot.

Förhoppningsvis kommer hans utsträckta sida att indikera hans avsikter till sin partner. Det grundläggande steg för vändning  är perfekta steg för att använda guapachatiming ibland.

Mer om Latin Hips & Body Movement

Höftrörelsen i cha är i allmänhet mindre uttalad än i rumba på grund av dansens hastighet, men de rör på sig. Inkluderar förstås även mannens höfter. Alltför ofta ser vi variationer på hur Frankenstein skulle dansa cha cha, med alla hans leder smälta ihop, ingen rör sig självständigt. Inte bara tar denna icke-rörlighet mer fysisk ansträngning, orsakar onödig spänning (särskilt i nacke, axlar, höfter och knän) och hämmar andningen, det känns inte särskilt bra för någon av parterna.

Precis som i rumba bör höfterna flyttas automatiskt som ett resultat av korrekt fot- och benåtgärd, och som i rumba kan denna åtgärd riktas för att göra den mindre kaotisk och mer behaglig för ögat. Håll höftrörelsen naturlig med riktning och syfte. Du behöver inte överbetona dina höfts rörelse eller svänga dem medvetet, bara ge dem en försiktig knuff i rätt riktning.

Stillhet och isolering

Som med de flesta dansrytmer är ett av målen att begränsa överflödig kroppsrörelse. Försök bara använda de kroppsdelar som är nödvändiga för figuren du utför. Denna stillhet / isoleringsteknik (förflyttning av enskilda delar av kroppen oberoende av andra) är mycket användbar vid dans för ledande och efterföljande genom att minska tvetydigheten och förbättrar figurens övergripande utseende.

Isoleringsträning

Ett exempel på en isoleringsövning är att öva på att skilja kroppen över och under midjan. Följande övning fungerar för buk-, membran- och höftmusklerna.

Börja med att sätta fötterna ordentligt på golvet ett höftavstånd från varandra. Dra åt dina ryggmuskler (skinkorna) något, placera händerna lätt på höfterna och skjut sedan bröstkorgen åt vänster och sedan till höger. Axlarna ska inte hänga eller lutas. Du bör känna en känsla av att dra i musklerna runt midjan medan dina höfter och ben förblir i grunden orörliga. Öva 10 till 15 minuter per dag kan också ha den extra fördelen att förbättra din smidighet, styrka och trimma din midja.

Huvud, axlar, överkropp (revben)

Alla tre av dessa områden bör hållas relativt stilla i latinsk dans, med undantag för avsiktlig, tillfällig styling. När de flyttas i onödan kan du förlora förmågan att leda eller känna ledningen från din partner. Det blir också mycket distraherande för din partner och ser ganska kaotiskt ut. Om du vill flytta denna kroppsdel ​​för stylingeffekter, försök att inte påverka eller inducera rörelse av någon annan del av din kropp.

Axlarna hålls relativt stilla. Män, försök att begränsa axelrörelserna till rörelser framåt och i sidled för ledande ändamål. Damer, dina axlar ska i allmänhet vara stilla med en liten rörelse framåt efter behov för att bibehålla spänningen i armen så att du kan känna mannens ledning. Överkroppen (revben) förblir också stilla, förutom den uppåtgående sträckning som kan vara önskvärd i vissa figurer, såsom guapacha-variationen. Området strax under revbenen och över höfterna kommer att röra sig med knä-fötter-höfter

Armar och händer

Armarna och händerna kommer att röra sig både i ledande anslutningar och styling. Håll en liten ton i armarna och försök att inte låta dem slänga runt på grund av en snabb eller ryckig rörelse.

Copyright © 2003 Chris & Terri Cantrell

Historien om hur Charleston kom till som dans är höjt i dunkel ännu idag. Kom det från staden Charleston? Eller kom det med befolkningen från söder, som kallades Gullahs eller Geechies, som dansade Cakewalk - var det de som fick bollen att rulla?

Historien säger att Gullahs började sina danser tidigt på kvällen och dansade då Two-Step Vals och Schottis. Allt eftersom alkoholen gjorde sig gällande så började de improvisera med egna steg. Några påstår att det var från dessa steg som Charleston utvecklades.

En annan version säger att James P Johnson, som skrev många musikaler med Charleston toner, lyckades att skapa en världsomfattande våg med Charleston dans 1923. Under 1921 skrev James P Johnson "Carolina Shout" och i de svarta områ­derna i New York dit sörlänningarna flyttade, dansade man till denna på kasino. De var människor från landet och dansade med fart och fläkt. När de tröttade på att dansa Two-Step och Schottis så skrek de: Låt oss återvända hem!" Detta innebar att det var dags att dansa ännu mer livfullt och med mycket stoj och skrik. Vid denna tid var Charleston bara några steg utan namn.

I oktober 1923 introducerade The Ziegfield Follies en dans som utstrålade den feberliknande rastlöshet som präglade denna era. Den var våldsam arobisk och liknade lite av de rituella danserna som utfördes i indianstammarna. Här fanns märkbara spår av de svartas inflytande i den amerikanska sällskapsdansen.

Sissle och Blake, författarna till "Shuffle Along", den första musikalen med svarta som kom upp på Broadway, skickade en ung, svart pojke till producenten, Ned Wayburn, som repeterade med The Follies. Pojken utförde de steg som senare blev de steg som karaktäriserade Charleston. Wayburn använde dessa steg som grunden till den nya dansen där Sissle och Blake skrev musiken. När dansen kom ut blev det nästan ett upplopp. Den blev en del av de stora tävlingarna och som maratondans - som kunde räcka ända upp till 90 timmar.

Danslärare såg genast möjligheten till en succé för sällskapsdansen och tog ner den från scenen, gjorde några ändringar som kombinerade "flaxandet" och "lyftandet". Inom kort så utförde alla sparkarna, kroppsrörelserna och skrek: "Charleston .... Charleston!!!" Men trots spridande över världen förkastades dansen redan 1926, när en ny dans föddes - Black Bottom.

Efter sin korta levnadstid på 20-talet, återkom dansen på 50-talet. Charleston var en flexibel dans och kunde dansas solo, med en partner eller i grupp, och kunde på så sätt engagera alla. De som dansar Charleston idag känner att de är med och deltar i det glamourösa 20-talet.

Varifrån dansen kom är fortfarande obesvarat. Redan 1926 gjorde staden Charleston klart att den inte kom därifrån. Idag tror man att den kan härstamma från Frankrike.

Historik

Man tror att ursprunget till WCS är i Lindy Hop. I en bok från 1947 erkände Arthur Murray att "Det finns hundratals regionala danser av Jitterbugtypen. Varje del av landet verkar ha en egen variation."

Dean Collins, som anlände till Los Angeles-området omkring 1937 efter att ha lärt sig att dansa på Savoy Ballroom i Harlem, var inflytelserik när det gäller att utveckla en svingdans som dansades på USA: s västkust, både som artist och lärare. När hans fru, Mary Collins, blev tillfrågad om Dean var ansvarig för dansens framväxt, sa hon dock att Dean insisterade på att det bara fanns "två typer av swingdance - bra och dåliga".

Lauré Haile, Arthur Murray National Dance Director, och en instruktör för lärare dokumenterade swing dance som gjort i Los Angeles-området och använde namnet "Western Swing". Murray hade använt samma namn, "Western Swing", i slutet av 1930-talet för en annan dans. Haile inkluderade Western Swing i Dance Notebooks som hon författade för Arthur Murray under 1950-talet. Western Swing kallades också "Sofisticated Swing" på 1950-talet.

Western swing, countryboogie och, med en mindre publik, jump blues var populärt på västkusten under hela 1940-talet och in på 1950-talet när de döptes om och marknadsfördes som rock 'n' roll 1954. Dansare dansade "en" swingier " - mer smidig och dämpad "form av Jitterbug till Western Swing-musik.

West Coast Swing (fortfarande känd som Western Swing vid den tiden) är grunden för dansen i repetitionsscenen i “Hot Rod Gang” (1958). Musik levereras av rockabilly-musiker Gene Vincents "Dance to the Bop". Låten växlar mellan mycket långsamma sektioner och de med den snabba hastigheten och den höga energin i rockabilly. Koreografen Dick DiAugustine lade in igenkännliga mönster som kycklingvandring, sväng ut från stängt läge, etc., tillsammans med den klassiska kvinnans promenad gående med dubbla trippelsteg i slutet av sekvensen. I sista steget i den andra trippeln viktas kvinnorna till vänster med höger häl på golvet och tårna pekade uppåt. Dansare gör också klassiska Lindy-vändningar i slutet av sekvensen, såväl som icke-partner, inte västkustens svängrörelser.

Murray undervisade Western Swing från en stängd position och möjligheten att dansa enkel, dubbel eller trippel rytm. Efter en "Throwout" började mönster med att kvinnan "gick in" och mannen gjorde ett "rocksteg", eller steg tillsammans för att räkna ett och två. Även om dansen förblev i stort sett densamma, började Golden State Dance Teachers Association (GSTDA) undervisning från gångstegen, räkningarna 1 och 2. Det ersatte Lauré Hailes Coaster Step med ett "Anchor Step" omkring 1961.

Namnet "West Coast Swing" användes i en lite känd handbok för Arthur Murray dansstudielärare på 1950-talet, men Murray-studiorna använde termen "Western Swing" i diagram. "West Coast swing" som en synomym för "Western swing" förekommer i en dansbok från 1961 och användes i en annons av Skippy Blair 1962. 1962, men införlivades inte i vanliga swingcirklar förrän i slutet av 1960-talet.

Blair krediterar Jim Bannister, redaktör för den amerikanska tidningen Herald i Downey, för att ha föreslagit namnet West Coast Swing. Namnbytet uppstod för att hon hade funnit att "inget västerländskt var riktigt välkommet i staden Downey 1958".

Från och med 1967 års öppning av Golden West Ballroom i Norwalk, CA, och fram till 1980 var West Coast Swing på agendan när dansen undervisade varje onsdag och fredag ​​kväll.

Western Swing dokumenterades i 1971-upplagan av "Encyclopedia of Social Dance" och listade "Coaster Step" (med ett framåtriktat steg som det sista steget i den andra trippeln) snarare än Anchor Step. Den ena låten som listades för denna dans var "Comin 'On" av Bill Black's Combo (1964 Hi # 2072). Så sent som 1978 var termen "Western Swing" vanligt bland Chain och Independent Studios för att beskriva "slotted swing".

Cirka 1978 "California Swing" var ännu ett namn för West Coast Swing, om än med styling som "ansågs mer UPP, med en mer modern smak." År 1978 hade GSTDA "cirka 200 eller fler mönster och variationer" för West Coast Swing. 1988 utsågs West Coast Swing till den officiella statliga dansen i Kalifornien.

Musik

Ursprunget till dansen som blev känd som West Coast Swing kan spåras till swing-eran. Under denna period införlivade, eller betonade, många jazz-, blues- och västerländska musiker ”swing” i sin musik. Lauré Haile skrev i "Arthur Murray Silver Dance Notebook", som först beskrev "Western Swing", och listade följande låtar / skivor som "Good Swing eller Fox Trot Records":

• "A String of Pearls" av Glenn Miller ((1942))
• "Let's Dance" av Ray Anthony ((Columbia L-258) (1951))
• "Be-Bop's Spoken Here" av Les Brown Columbia 38499 (14.4.49)

Också bra Swing - men ovanlig annorlunda refräng" AABA "

• "One Mint Julep", Buddy Morrow, Victor 20-4869 (juni / juli 1952)
• "Dry Bones", Tommy Dorsey, Victor 20-3523 (1949?)

Big Bands fortsatte att blomstra på 1950-talet, turnerade, sålde skivor och uppträdde på radio och det nya tv-mediet. Under årtiondet föredrog emellertid många mestadels yngre lyssnare att höra den enklare och (vissa säger) bullrigare musiken med namnet Rock 'n' Roll, och denna musik blev känd som den mest populära musiken för dans.

West Coast Swing like moves kan ses i rock'n'roll-filmer som gjordes under den tiden. Filmen "Hot Rod Gang" visar att West Coast Swing görs till låten "Dance to the Bop" av rockabilly-musiker Gene Vincent.

Medan tonåringar föredrog att freestyle-dansa genom en ständigt föränderlig följd av diskotek som sociala dansmodeller under sextiotalet, höll vuxna Swing vid liv. I mitten av 1970-talet, när styrdans och modern musik sammansmälte, bland annat i Kalifornien, var West Coast Swing var en av dessa danser.

Vid 1990-talet dansade country western-dansare West Coast Swing till samtida country western-låtar. West Coast Swing är nu en av många danser som utförs på country western-danshallar. I praktiken kan West Coast Swing dansas till nästan vilken musik som helst på 4/4 tid, och musik i många olika stilar kan hittas på en kväll med West Coast Swing-dans.

Stilar

West Coast Swing kan dansas till nästan vilken musik som helst som skrivs på 4/4 timing i hastigheter från mycket långsam till mycket snabb; 15 till 45 takter per minut, helst vid 32 takter per minut (15x4 = 60 bpm, 32x4 = 128 bpm, 45x4 = 180 bpm). Dansens karaktär ändras över det intervallet. Vid de lägre hastigheterna tenderar dansen att uppvisa en mycket elastisk posé med möjligheten till mycket sexiga, "slinky" promenader för damen och en lätt bakåtlutande ställning vid hela parets fattning. Vid snabbare hastigheter blir partnerna mer upprätta och en  förkortad posé med mer en "push and pull" känsla och utstrålning

Angående West Coast Swing rekommenderar Skippy Blair att, "Det enda problemet som finns i SWING är när någon bestämmer att det bara finns EN SÄTT att dansa det. Det finns aldrig bara EN SÄTT att göra någonting ..." "olika stilar som du beundrar hos andra människor ... tills du hittar den bekväma som passar dig." Dans till olika typer av musik ger en annan känsla och utseende.

Dans till olika typer av musik ger en annan känsla och utseende

En sammanfattning från 1998 av "trender" i West Coast Swing listade följande: Traditionell / klassisk, med väldigt liten förlängning av den urkopplade armen, mannen förflyttas ur och i mitten av banan för de flesta steg, och en tung "parvikt"; Modern, med mer fria armförlängningar, och betoning på hur många snurrar, etc., mannen kan leda. Snabb musik, mannens "parhand" fixeras i luften på takt 3 i en sekvens eller tryck. 1994 noterade Blair att hållningen för män var mer upprätt än tidigare år.

Eftersom vi alla håller på med dans så kommer här ett litet dans- och musikstilslexikon. Vi kan bara konstatera att det finns mycket att välja mellan.